Djurrättsalliansens avslöjande om förhållandena på svenska grisfarmer har gett eko. Oerhört många har reagerat på bilderna och vi får hundratals brev och telefonsamtal från människor som uttrycker sin tacksamhet över att få veta vad som försiggår bakom kulisserna. Men vi har också mottagit kritik i media, bland annat från företrädare för Sveriges Veterinärförbund. De menar att vi borde ha anmält missförhållandena samma dag som vi stötte på dem. Hållningen är förståelig – och samtidigt helt obegriplig.
För det första: många av de gårdar vi dokumenterat och polisanmält har haft veterinärer på besök de senaste åren. Till dessa hör Lars Hultströms gård Blackstaby – där grisar sågs äta på andra döda grisar, där det rådde en total avsaknad av strö och där många djur var sjuka och till synes obehandlade. Det har varit veterinärer där. Men de har inte anmält förhållandena. De har heller inte filmat djurens situation för att få till stånd en debatt och verklig förändring. Istället har de gjort tvärtom: de har tagit grisuppfödarnas parti i media och försökt släta över missförhållandena. Om fler av Sveriges veterinärer vågade tala, om de inte var så intimt ekonomiskt och karriärmässigt förknippade med djurindustrin, om de hade gjort sitt jobb med djurens välfärd för ögonen – då hade Djurrättsalliansens avslöjanden kanske inte behövts.
För det andra: självklart skulle det känts bättre att anmäla förhållandena. Ingen djurvän går från en slaktsvinsuppfödning oberörd. Men vilka konsekvenser skulle ett sådant agerande få? Det borde vara uppenbart även för Johan Beck-Friis, informationschef på Sveriges veterinärförbund, att om vi hade anmält den första farmen vi besökte så skulle vi inte kunnat dokumentera några fler. Och då skulle djuren likväl lämnats till sitt öde. Vi hittade brott mot djurskyddslagen på över nittio av de hundra besökta - slumpmässigt utvalda - gårdarna. Det är ett oerhört starkt underlag för att säga någonting om helheten i produktionen. Det stod tidigt klart för oss att detta inte är avvikelser - det är en av samhället accepterad norm. Grisar lever i sin avföring. De saknar strö. De står tio stycken på nio kvadratmeter. Djurskyddslagen tas inte på allvar i Sverige - varken dess portalparagrafer eller detaljföreskrifter. Grisfarmernas agerande är mer eller mindre lagligt – men likväl accepterat. Detta bekräftas inte minst av de utredningar som snabbt gjordes efter bilderna fått medial uppmärksamhet och som konstaterade att lugnet råder.
För det tredje: att anmäla en typ av djuruppfödning som har samhällets godkännande är en osäker väg att gå. Djurrättsalliansens aktiva har oräkneliga gånger anmält missförhållanden på djurfarmer till ansvariga myndigheter. I ytterst få fall har detta lett till några konsekvenser för varken djuren eller ägaren till farmen. Värt att konstatera är även att en djurhållare som döms till fängelse för brott mot djurskyddslagen får behålla sina djur. För att det skulle finnas ett ökat tryck på en ordentlig utredning och prioritering av brotten valde vi att anmäla de över nittio gårdarna i samband med den mediala uppmärksamheten. Återstår att se om de grisar som nu står instängda på dessa gårdar kommer att märka någon skillnad.
Vårt arbete hade ett preventivt syfte. Att låta avslöjandet stanna vid anmälan av en gård hade i vårt tycke varit ansvarslöst – när grisarna på granngården plågas lika mycket. Förhoppningsvis kan Djurrättsalliansens utredning leda till ett ifrågasättande av förhållanden för grisar i Sverige och på så sätt nå en verklig förändring för djuren.
