För ett tag sedan fick Djurrättsalliansen ett anonymt brev som gav oss både glädje och hopp. Tillsammans med en skiva med bilder fanns en berättelse om två små grisar som fick chansen till ett annat liv än det de fötts till. Här är berättelsen om Pulvret och Sota:
"Efter att ha läst om grisarnas situation på svenska farmer bestämde vi oss för att göra något åt saken. Vi kände oss så frustrerade över att se betonggolv och grisar som klättrade på varandra i de trånga boxarna och vi ville förändra det. Vi diskuterade saken ett tag och kom fram till att vi ville göra skillnad här och nu, inte vänta på att alla plötsligt skulle förstå.
Det fanns så många och flera av dem stod listade som ”smågrisuppfödning”. Till slut lyckades vi välja en, det var en gård som fått besök av Djurrättsalliansen och vi hade sett bilder inifrån stället. Det var lika miserabelt i verkligheten. Gården var en riktig industrifarm med flera stora rum fulla av smågrisar. I andra avdelningar hölls de större grisarna som snart skulle gå till slakt. När vi gick förbi dem kunde vi inte låta bli att kika in genom fönstret. Där trängdes de i sina små boxar, deras ben var skitiga av avföring och vi kunde inte se någon halm nånstans. Med en klump i magen gick vi vidare till smågrisarna. Vi visste att flera tusen grisar skulle dö i Sverige när solen gick upp men i natt skulle i alla fall två få slippa undan. Väl inne hos smågrisarna växte vanmakten i mig. Hur väljer man vem som ska leva och vem som ska dö?
Hundratals små nosar vändes mot oss när vi gick förbi dem i gången, nyfikna smågrisar undrade vad vi gjorde där. I femte boxen på vänster sida bråkade de stressade grisarna med varandra och en av dem verkade mobbad. Hans sargade öron hängde ner och han höll sig hela tiden vid väggen för att försöka komma undan sina stressade boxkamrater. Han hade en svart fläck på nosen och blodiga öron och jag visste direkt att han skulle följa med oss därifrån. Vi gick in i boxen och satte oss ner på huk. Direkt kom de nyfikna grisarna fram till oss och började undersöka vad vi höll på med. De nafsade i skoskydd, drog i skyddskläder och nosade på våra händer. Tio busiga grisar blir snabbt till ett virrvarr av blöta trynen och vi kunde inte hålla oss för skratt. De här små rackarna såg ut att inte vilja något annat i livet än att hitta på hyss och så fort de fick chansen att göra något så tog de den. Det var som att sitta i valplådan, med små ungar som kravlade på varandra, nosade och bet lite i en men skillnaden var att de här ville ingen någonting gott. De skulle inte komma till människor som brydde sig om dem, de skulle inte få någon omsorg eller chans att leva sina värdefulla liv. De var födda för ett enda syfte, att dö och de skulle inte ens överleva sin barndom.
Vi märkte ganska snabbt att det fanns en gris i boxen som verkade komma bra överens med den lille mobbade. Han höll sig ofta nära men var snarare omvårdande i sitt sätt än deltog i någon mobbning. Vi satte på dem de koppel vi tagit med och lyfte upp dem i famnen. Så började den långa promenaden till bilen. Det var skönt att ha en säkerhetslina ifall de skulle sprattla sig loss men de höll sig rätt stilla i famnen. Färden gick över elstängsel och genom kohagar och när vi väl kom fram till bilen var mina armar helt slut. Insvepta i handdukar såg de ut som små spöken och när vi öppnade hundburen i bilen fann de sig snabbt till rätta. När vi stannade till på en mack för att ge dem vatten sov de bredvid varandra och man kunde höra en liten snarkning från bagageutrymmet. När vi väl kom fram och hade burit in dem till sitt nya hem var det svårt att hålla tillbaks tårarna. De tog ett par första osäkra steg ut i halmen men de glömde snabbt bort att de aldrig känt annat än betong under fötterna. De lekte i morgonljuset och det gick inte att ta miste på deras glädje. De sprang efter varandra, busade och snubblade runt i halmen. Försiktigt och lite misstänksamt nosade de på äppelbitarna jag försökte ge dem. De hade så mycket framför sig, de skulle för första gången i sitt liv få smaka något annat torrt fodermjöl, de skulle få böka i jorden i sin hage på gården, de skulle få leka tafatt och busa med hundarna och de skulle få ligga och lata sig i skuggan under ett träd när sommaren kom.
Vi kallar dem för Pulvret och Sota och även om jag inte träffar dem varje dag så vet jag att jag alltid kommer att bära med mig dem i mitt hjärta. Mitt liv förändrades den dagen då min vän frågade om vi inte skulle ta och göra något åt saken. Vi valde att ingripa, att förhindra något fruktansvärt. Vi gjorde det som allt sunt förnuft sa åt oss att göra -rädda livet på de plågade små djuren. Det är ett beslut som jag aldrig någonsin kommer att ångra."
