Kristina Mattsson tog under tio år hand om fyra grisar som undslapp sitt öde att bli slaktsvin. Här återger hon några av sina minnen från åren med grisarna.
”Det här kommer att bli fina julskinkor” och liknande kommentarer fick jag höra den första tiden när grisarna hade flyttat in. Med tiden tystnade dock kommentarerna. Grannarna och andra förbipasserande började ta för givet att grisarna skulle vara där. När släktingar och vänner träffade mig frågade dom oftast både om hur jag själv mådde och hur det var med grisarna.
När jag tänker på grisarna, det vill säga Pippi, Ronja, Bill och Bull, som bodde i drygt tio år hemma hos mig på gården, blir jag ”varm i hjärtat”. Grisarnas bus, förstånd, nyfikenhet, vänlighet och önskan om att bli ompysslade gjorde dem till fantastiska individer. Den insikten får mig än mer att förtvivlas över det som mängder av grisar utsätts för i uppfödning och slakt.
Som små ville alla fyra gärna sitta i knäet och bli ompysslade. Som vuxna vägde de 200-250 kg vardera och som tur var bestämde vi ganska snart att de istället fick ligga bredvid mig i halmen. Det är åtskilliga timmar jag tillbringat klappande och kliande grisarna, som då sträcker ut sig i sin fulla längd av välbehag.
Griskultingar har många likheter med hundvalpar. De busar t.ex. genom att dra i byxbenen, leta i fickorna, skaka, riva och dra i papperspåsar, tygstycken eller annat som kommer i deras väg, och inte minst genom att i full fart springa runt och leka tafatt med kompisarna eller mig. Sedan utmattade sova tungt. Instinkterna fanns där redan från början, t.ex. att hålla sig varma genom att bygga bon eller bädda ner sig i halmen. En fin ögonblicksbild jag har är att i den kyliga kvällen se ett jätteberg med halm där fyra små trynen endast stack upp när jag kom in och nattade. Även som vuxna pysslade de mycket med sina sov- och viloplatser. Inomhus bar, grävde och byggde de boplatser i halmen, särskilt om det var kallt ute. Ute grävde de mjuka kroppsformade gropar att ligga i på den högst belägna platsen i hagen.
Nyfikenheten och upptäckarlusten fanns där alltid. Därför skulle alltid hinkar och baljor som inte satt fast vändas upp och ned på så att även undersidan kunde undersökas. Gick det sedan att slänga och bolla med hinken en stund gjorde de förstås gärna det också. En dag satt jag i lugn och ro på en sten i skogsdungen och vips fick jag en flygtur när Bill kom på att han skulle se vad som gömde sig under min bak. Ute grävde de på vissa platser så intensivt med trynet att jordkokorna yrde. När de hittade något riktigt intressant eller gott syntes det tydligt för då roterade svansen som en propeller.
Att de förstod och kom ihåg sammanhang är uppenbart. I deras stora hage fanns ett mindre skogsparti. Dit gick de då och då på egen hand och ibland brukade vi gå dit tillsammans. När jag kom med passade de på att visa mig alla slags saker. Hur de hittat en lämplig ryggkliargren, extra intressanta stenar att knuffa på, osv. Vi skulle också alltid leka kurragömma. Det uppskattades mycket när jag smög iväg och gömde mig och gav ifrån mig några ljud – och fram bakom trädet eller stenen tittade strax någon av grisarna fram med glimten i ögat. Alla människor skulle må bra av att få lära känna en gris!
Grisarna har gett mig så oändligt många fina minnen och glada stunder under dessa dryga 10 år. Tillsammans med dem har jag fått förmånen att lära känna och följa deras egenheter, finurligheter och förstånd. Aldrig ska jag glömma de många och underbara stunderna tillsammans ute i hagen då de behagfullt legat utsträckta i gräset eller bökande bland gräs och rötter så tuvorna yrde, eller snarkande uppe i sanddynorna, eller vällustigt kliande och skrubbande mot ett träd i den lilla skogsdungen och förstås de härliga tillfällena vid deras eget tillverkade bad då de med stort välbehag, pustande och fnysande i sin fulla längd sträckte ut sig så vatten och gyttja stänkte. Och inte minst alla de gånger inne i ladan, ofta efter maten då alla gärna ville få en egen stund med lite småprat och kliande under hakan och på magen. Alltid behagfullt utsträckta i halmen i sin hela längd.
Kristina Mattsson
