Jordbruksministern lade stor vikt vid att han ligger bakom förflyttningen av djurskyddstillsynen till Länsstyrelsen, och att det var ett vinnande drag:
"Nu kan vi allesammans gå ut till våra vänner och bekanta och säga att ja, vi har en djurskyddskontroll som fungerar i hela Sverige. Det kunde vi inte för ett år sedan."
Jag undrar om inte Eskils vänner och bekanta skulle tro att han blivit fullkomligt tokig om han uttryckte sig så. Faktum är att han verkligen gjorde det, och vi i Djurrättsalliansen får skäl att tro att han faktiskt är fullkomligt tokig.
Det Eskil möjligen kan säga till sina vänner och bekanta är att det i teorin finns en fungerande djurkyddskontroll. Men han kan omöjligen lura någon att tro att den fungerar i praktiken, frågan är ens om han kan lura sig själv att tro det.
Eskil Erlandsson skjuter allt ansvar ifrån sig och till synes även uppenbara fakta. Sanningen är ju att alla skräckbilder från farmerna är tagna under hans tid som Jordbruksminister och dom är tagna efter att han drev igenom en nerläggning av Djurskyddsmyndigheten samt annan nedrustning av det svenska djurskyddet. Hur man i total avsaknad av ödmjukhet kan slå sig själv om bröstet i ett sådant här läge är absurdt. Det som avslöjats är en hel näring som brister i tillämpningen av djurskydd och det är en näring som Erlandsson är ytterst ansvarig för. De bilder som visats mest i media i samband med gris-skandalen, de som kommer från Blackstaby, var tagna dagen före att vår kampanj lanserades. Då var djurskyddsarbetet i sin nya organisering inom länsstyrelsen i full gång och Eskil Erlandsson hade varit jordbruksminister i mer än tre år.
För Djurrättsalliansen finns det inget hopp om att det räcker med några extra miljoner till länsstyrelserna för tillsynen av grisindustrin, eller ett extra protokoll i veterinärens hand vid besök på grisgårdarna. Att föda upp grisar i den mängd och till den efterfrågan som finns idag, ger per definition de grymma levnadsförhållanden som vi i Djurrättsalliansen dokumenterat. Att grisindustrin bygger på en produktionsform som per definition innebär lidande, svåra levnadsförhållanden och sjukdomar kan både veterinärer, etologer och annat fackfolk bekräfta. Vad vi kunnat visa på är precis vad man kan vänta sig inom ramen för dom regelverk och riktlinjer som gäller för svensk grisproduktion. Vi är egentligen inte chockade över vad vi sett. Vi fick se apatiska, uppgivna och skadade grisar i en stimulansfattig miljö. Grisindustrin är en extremt hårt ekonomiskt pressad bransh. Utvecklingen inom den har endast ekonomisk överlevnad i sikte. Där finns inget utrymme för djurskydd mer än i form av att ge sken av ett befintligt djurskydd - för avkastningens skull. Djurrättsalliansen vill understryka och vi kommer aldrig sluta hävda att det är näringen i sig som är ett missförhållande, inte avvikelser inom den.
Djurrättsalliansen är, sedan griskampanjen inleddes, fullkomligt nerringda av privatpersoner som vill berätta om vanvård på sina granngårdar eller hos andra näringsidkare som dom har insyn hos. Man berättar om djurskyddsinspetörer som blundar, veterinärer som sviker och så vidare. Men det dom berättar om är också om en djurhållning som man faktiskt inte kan mota bort missförhållanden och vanvård från. Så länge den finns, så länge vi fortsätter föda upp djur för köttindustrin, så kommer lidandet, sjukdomarna och misären följa den som en orubblig skugga.
Jag tror inte att alla dom som ringer oss håller med Eskil. Dom har inte vänt sig om till vare sig vänner eller bekanta för att säga ”ja, vi har en djurskyddskontroll som fungerar i hela Sverige.” Dom har vänt sig till oss för att bekräfta att de vi vittnat om är precis det samma som dom ser och bevittnar dagligen. Många av dom vanvårdsärenden som vi blir kontaktade om har mängder av anmälningar och år av svårt lidande bakom sig. När vi nu blir kontaktade är det som en sista desperat utväg. Vi kan inte göra mycket mer än att be dom göra ett nytt försök hos myndigheterna. Några av fallen har uppmärksammats i media och några har nu slutligen och äntligen fått gehör hos myndigheterna.
När privatpersoner ringer oss och frågar vad de kan göra för djuren finns det ett råd till som vi ger dem: Att sluta äta kött. Att sluta stötta den näring och den industri som kräver så många individers lidande och liv för att existera. Myndigheterna, djurskyddsinpektörerna, veterinärerna, bönderna och lagstiftarna har ett stort ansvar för hur det ser ut på svenska gårdar – och för hur det ska komma att se ut i framtiden. Men alla vi människor har också ett stort ansvar. Vi kan bestämma om vi vill att den här fruktansvärda industrin ska få finnas till. Det bestämmer vi genom att handla produkter från den industrin, eller genom att låta bli.
