Grisar är fantastiskt spännande djur, det är många etologers favoritdjur. De är så intelligenta och uppfinningsrika och så lätta att få kontakt med. De har många unika och speciella beteenden som gör dem extra intressanta att studera. Deras kommunikation, känsloliv och sociala relationer gör dem på många sätt så väldigt lika oss. Bara en sån sak som att de helst ligger hela flocken och slappar i en vattenpöl när det är som hetast på sommaren, vem känner inte igen sig i det?

Det är ingen tvekan om att grisar i dagens svinhållning inte får utlopp för sina naturliga behov. Som ungar får de inte leka, som mödrar får de inte bygga bo, och under hela livet fråntas de möjligheten att böka, att bada, att vandra och att leva i en naturlig flocksammansättning. Allt det som är viktigt för en gris har tagits ifrån dem.

Man stuvar runt grisar i olika grupper, ofta baserat på vikt, utan hänsyn till att det här är djur som värderar sina relationer till andra högt och att varje möte med en främling är ett stort stressmoment. Man skiljer ungar och mammor åt efter bara fem veckor, trots att griskultingar diar i minst 17 veckor och ofta lever tillsammans med sina mödrar livet ut.

Jag tror ändå att det allra största problemet för grisarna i köttindustrin är att de har så tråkigt. För sådana aktiva och nyfikna djur är det ren tortyr att inte ha något att göra. Det är därför de utvecklar beteendestörningar som svansbitning och stereotypt rörtuggande, men det är också många grisar som blir apatiska och bara stirrar in i väggen, precis som en djupt deprimerad människa.

Lena Lindström, etolog