Som veterinär kan man känna sig maktlös inför de stora hälsoproblemen inom dagens grisnäring. Näst slaktkycklinguppfödning är det den mest intensiva och industrialiserade uppfödningsform för djur som vi har i Sverige och den undermåliga miljön får stora konsekvenser för djurens hälsa.

Virus- och bakterieinfektioner ger smågrisdödlighet och andra komplexa sjukdomsbilder. Det är mycket vanligt att smågrisar har diarré och att slaktsvin har luftvägsinfektioner. Till detta läggs den psykiska ohälsa som grisarna – intelligenta, läraktiga, nyfikna och sociala djur – utsätts för genom att inte få utlopp för sina naturliga beteenden. Man har i föreskrifter erkänt grisarnas behov av stimulans men trots det lever de flesta inomhus på betonggolv större delen av sina korta liv.

Den torftiga miljön och bristen på utrymme ger stereotypa beteenden och stress och det finns gott om infektionsportar eftersom liggsår, rivsår och bitskador är frekvent förekommande. Suggor får ofta bogsår och smågrisar får sår på frambenen till följd av att de legat mot betonggolvet och diat. Klövskador och fläkning är andra vanliga problem. Inbördes rangordning och omförflyttningar mellan kullar leder till slagsmål med skador som följd.

Det satsas mycket resurser på att finna botemedel mot de infektionssjukdomar som ger störst ekonomiska konsekvenser för grisindustrin, men antibiotika och vacciner räcker inte långt i ett system som inte främst tar hänsyn till grisarnas behov, utan till maximal effektivitet och ekonomi.

Jag menar att grisuppfödningen som den vanligen ser ut idag innebär organiserat djurplågeri.

Fredrik Johansson, leg. veterinär