I sitt propagandamaterial försöker Sveriges grisföretagare slå fast sinnebilden för det svenska, världsberömda djurskyddet och föreställningen om svenska grisar som friska och lyckliga. Här bemöter Djurrättsalliansen de åtta argument de använder sig av, och avslöjar dem som de lögner de i själva verket är.

”Knorr på svansen”

Grisarna i köttindustrin har absolut ingenting att göra på dagarna. Denna extrema uttråkning leder till psykiska störningar, till exempel att djuren börjar bita på varandras öron och svansar. Med avbitna svansar följer ofta svåra infektioner som kan skada den underliggande muskulaturen och göra köttet osäljbart. I de flesta länder kommer man förbi problemet genom att klippa av svansen redan på griskultingarna, utan bedövning. Det här är förbjudet enligt lag i Sverige och detta faktum används av företrädare för grisindustrin som ett bevis på att svenska grisar har det bra. Man använder knorren som en symbol för den goda, svenska grisindustrin. Men på varannan svensk gård med slaktsvin har Djurrättsalliansen funnit ett flertal individer med avbitna svansar.

Många tror att knorr på svansen betyder att grisen är glad. Men knorren är en bieffekt av aveln, precis som spetshundarnas hoprullade svans. Vildsvinen, som är tamgrisarnas ursprung, har alltid raka svansar.

 

”Gott om plats”

Svenska slaktsvin lever i boxar i ladugårdsbyggnader eller stora stallar. I en box ryms tio individer och tillsammans delar de på nio kvadratmeter. En sugga med 10-15 kultingar lever på sex kvadratmeter.

Något som gärna framhålls av grisindustrin är att det i Sverige är förbjudet att fixera suggor, det vill säga att låsa fast dem i stålkonstruktioner så att de inte kan vända sig eller skada sina kultingar. Det är dock tillåtet att fixera en enstaka sugga max en vecka om hon visar aggressivitet mot sina kultingar. Det här kryphålet i lagen utnyttjas av grisproducenterna. Djurrättsalliansen har funnit systematiskt fixerade suggor på var femte grisfarm.

Vi har också sett grisar som kliver på varandras ryggar i trängseln, och grisar som fastnat i gallerkonstruktionerna i försök att vidga sina vyer eller fly undan. Men vi har inte kunnat bevittna en enda individ som fått vistas ute eller springa dit benen vill bära henne.

 

”Halm och strö”

I den svenska djurskyddslagen står det att ”Strömedel till grisar ska ha sådana egenskaper samt ges i sådan mängd att grisarnas sysselsättningsbehov och komfortbehov tillgodoses.” Det här efterlevs dock inte i praktiken. En undersökning av Sveriges Radio i slutet av 2008 visade att varannan grisgård har för lite strö, och då får man räkna med att bedömningarna är gjorda till grisproducenternas fördel, och att inte heller den godkända hälften har särskilt gott om strö.

Grisar är inte anpassade att sova och leva på betong. Redan bland en månad gamla smågrisar har hela 80 procent skador på benen på grund av de hårda golven, och det är vanligt att de lite äldre djuren får liggsår. En svensk studie från 2009 visade att var tredje sugga har liggsår på skuldrorna. I den stimulanslösa tillvaron på farmerna är det inte ovanligt att grisarna biter på varandras sår, som snabbt blir större och infekterade.

På 94 procent av grisfarmerna som Djurrättsalliansen besökt saknades halm eller annat strömaterial hos grisarna i den mängd som lagen kräver. På 16 procent av gårdarna saknades strömedel helt och hållet. Det är framför allt hos slaktsvinen som strö saknas, men även hos suggorna som förgäves försöker bygga bo av luft och den orubbliga betong som golven består av. På de farmer där halm förekommer i boxarna är mängden så försvinnande liten att den omöjligen tjänar sitt syfte.

 

”Friska grisar”

Hälften av alla grisar i den svenska grisindustrin har skador i magsäcken och 12 procent har fullt utvecklade, smärtsamma magsår när de slaktas, sex månader gamla. Var tionde gris har lungsäcksinflammation på grund av den dåliga luften i grisstallarna. Hälften av grisbönderna får själva luftvägsproblem av att vistas i stallarna några timmar varje dag.

Diarré i samband med avvänjningen från mjölk är så gott som regel hos smågrisar, svåra navelbråck av både förvärvade och ärftliga orsaker är vanligt förekommande, såväl som ledinflammationer på grund av avel som syftar till snabb tillväxt. En av tio grisar är halta.

Grisindustrin räknar med att i genomsnitt en-två grisar dör i varje kull före fyra veckors ålder och antalet smågrisar som dör ökar för varje år i Sverige. Det är varken friskt eller normalt. Men det är noga uträknat: det är mer ekonomiskt för köttindustrin att avla fram suggor som föder onormalt stora kullar och acceptera lite ”svinn”.

När Djurrättalliansen dokumenterat den svenska grisindustrin har vi sett mängder med åkommor hos svenska grisar. Det rörde sig om allt från små sår och lätta hältor till grisar som inte kunde röra sig, grisar som låg döende bland sina boxkamrater och grisar som i flera dagar legat döda i boxen och lockat fram kannibalism hos de andra grisarna.

 

”Naturligt beteende”

Grisar på svenska farmer sover 19 timmar per dygn, och måltiderna är avklarade på sammanlagt 30 minuter. I det vilda ägnar grisar minst 14 timmar per dygn åt att böka och leta efter föda, och sover omkring åtta timmar.

På samtliga grisfarmer som Djurrättsalliansen besökt har grisarna varit starkt begränsade i sin möjlighet att bete sig naturligt. Grisarna kan inte böka, de kan inte bygga bo åt sina kultingar eller svalka sig då de är för varma. Svansbitning, rörbitning, kannibalism och apati är olika beteendestörningar som uppkommer under de här omständigheterna och som vi kunnat dokumentera på 55 procent av farmerna. Djurrättsalliansen anser att grisar i den svenska grisindustrin per definition är fråntagna möjligheten till ett naturligt beteende, men avarterna som vi har sett har varit chockerande grava och antalet sådana orimligt högt.

 

”Bra för Sverige”

Det kan inte vara bra för ett land att ha en rådande moral som godkänner ett systematiskt förtryck av intelligenta, kännande individer för någon annans vinnings skull. Genom att värna om och visa respekt och omtanke för alla individer, såväl människor som djur, kan en större medkänsla och solidarietet växa fram. Det tjänar alla på, människor som djur. Om Sverige vill fortsätta profilera sig med ett framstående djurskydd så krävs drastiska förändringar av grisindustrin. Utan en sådan förändring är det enda sättet för svensk grisindustri att behålla sitt goda rykte att fortsätta gömma undan verkligheten bakom tjocka väggar och falska argument. Det kan inte vara bra för Sverige att vagga in sina medborgare och konsumenter i en falsk bild av ett gott djurskydd.

Djurrättsalliansen anser att det enda sättet att garantera att det lidande som vi genom denna undersökning kunnat bevittna är att välja en köttfri kost. Bara den dag då grisindustrin upphör kan vi med säkerhet veta att vinstintressen inte längre driver grisar in i det förtryck som de lever under idag.

 

”Världsklass”

Det är ironiskt att de djurskyddslagar som många svenska animalieproducenter från början slogs hårt för att stoppa, och som många fortfarande helst skulle slippa, nu används som deras främsta käpphästar för att försvara sin verksamhet.

I svensk djurskyddslag finns paragraf fyra som ska slå fast alla djurs rätt att kunna bete sig naturligt. Den svenska grisindustrin lever inte upp till detta. Även om det går att hitta ännu värre förhållanden i andra länder att mäta sig mot och bygga sin självsäkerhet på, så innebär det inte att Sverige har ryggen fri. Det finns grader i helvetet, men grisindustrin är och förblir ett helvete, även för en svensk gris. En svensk sugga som endast riskerar att bli fixerad några veckor må ha det något bättre än suggorna som fixeras hela livet i Danmark. En svensk kulting må uppleva en något lägre grad av smärta då den endast kastreras utan bedövning, till skillnad från dess amerikanska motsvarighet som dessutom får sin svans kuperad under samma omständigheter. Men lidandet är definitivt även i Sverige. Vad är det värt att vara bäst i världen när det innebär att de andra grisarna bara har det sämre, inte att de egna grisarna har det bra? Eller när man inte ens lever upp till sitt eget lands lagar om djurskydd?

Uppfattningen om Sverige som ”landet med världens bästa djurskydd” är inte verklighetsbaserad. Många andra länder utvecklas snabbt och Sverige framstår inte längre som föregångsland i en internationell jämförelse.

 

”Tryggt och säkert”

Varje år insjuknar i Sverige 400-600 personer, de flesta barn, i magsjukdomen Yersinios – en smitta som huvudsakligen sprids med fläskkött. Man misstänker att mörkertalet är stort. I en undersökning 2004 fann man att 10 procent av obehandlade fläskprodukter innehöll bakterien som ligger bakom sjukdomen. Sambandet mellan köttkonsumtion och cancersjukdomar i mag-tarmkanalen är sedan länge väl dokumenterat och konstaterat.

Men framför allt: Kan man känna sig trygg och säker med en industri vars företrädare måste ljuga för att marknadsföra sina produkter?